Vem är jag egentligen?

Tänk vad det är underligt att man kan vara så många olika personer. Man är ju alltid samma givetvis, men olika människor känner en på olika sätt.

Mina föräldrar känner mig på ett sätt, jag är deras dotter, de har skapat mig och sett mig växa upp. De har varit ett stöd under hela livet och varit med och format mig till den jag är i dag.

Mina äldsta vänner (tjejerna helt enkelt) har också känt mig i många många år. De är som mina systrar som alltid finns där, som lyssnar på problem, kommer med råd, som jag kan skratta med och gråta med, som jag kan berätta allt för.

Sen finns det de som till exempel läser den här bloggen och som jag egentligen inte känner personligen alls. Fast de känner ju mig på ett sätt eftersom jag skriver om vad jag gör, vad jag tänker om rädslor och glädjeämnen i livet och så vidare.

Kollegor känner en på ett annat sätt, vissa mer och vissa mindre, och det tar alltid ett tag när man börjar på ett jobb innan man visar den man egentligen är.

Men den som känner mig bäst är min älskade man. Han är min stora kärlek i livet och jag kan inte förstå att vi kan ha sån tur att vi får vara tillsammans. Och att vi tillsammans, han och jag, nu har skapat en ny liten person. Och på det viset börjar ju livet om igen. Vi kommer att vara de som stöttar vår son eller dotter, som hjälper till att forma den nya personen och som alltid kommer att finnas där, precis som våra föräldrar funnits där för oss.

Pratade med Emma om det här för några veckor sen, om hur bra människor runt omkring en känner en egentligen och vem som känner en bäst. Emma fick panik och svarade "jag vet inte ens vem jag själv är". Mycket roligt tycker jag!