I går dog min älskade farfar. Hans hjärta var inte bara stort och fyllt av kärlek till sin familj, det var starkt också. Det fortsatte att klappa trots att han själv kommit till den punkt att han kände sig färdig med livet och hade tagit sina farväl av dom han älskade. Men så i går somnade han in för sista gången.
Att sörja är så individuellt. Många säger att det är lättare om någon som är gammal och sjuk går bort, och det kan jag hålla med om. Men det tar inte bort sorgen och saknaden. Den biter sig fast och kommer inte släppa taget än på länge.
Jag har haft en otrolig tur som haft en farfar som levt tills han blev 94 år. Han har varit med på alla mina skolavslutningar, mina jular, sett mig ta studenten, firat min sjuksköterskeexamen, varit med på mitt bröllop och min sons ettårskalas.
Ett av mina tidigaste minnen i livet är när jag sitter i farfars knä framför pianot i Lundbacken och han sjunger "Tänk att få vakna" för mig. Jag minns hur det luktade i Lundbackens kök, hur det kändes att krypa ner i sängen som var bäddad med lakan och filt istället för påslakan, hur vattnet ur pumpen i trädgården smakade, den stickiga känslan i huden efter att ha hoppat i hö en hel eftermiddag.
Men framförallt, framförallt minns jag farfars starka armar när han kramade om mig varje gång vi sågs. Dom blev svagare och svagare dom där armarna, när åldern väl tog ut sin rätt.
Sista gången vi sågs sa vi inte särskilt mycket till varandra. Det behövdes inte. Vi har sagt allt genom åren, hur mycket vi betyder för varandra, hur mycket vi tycker om varandra. Och det känns skönt, att få ha sagt allt man vill säga, att inte behöva ångra ord som aldrig kom.
Han har alltid funnits där, min älskade farfar, men nu är han borta. Och jag sörjer.
