Kan det vara så...

...att vi hittat drömtomten? Ja, just nu lutar det åt det. Ute i Ängsholmen har den legat och väntat på oss i flera månader utan att ge sig till känna förrän nu.

Det enda negativa vi kan se för tillfället (med själva tomten) är att det är aningen för långt bort (12 km från mitt jobb). Men det kommer alltid att finnas något som kunde vara bättre, och ett par km hit eller dit känns inte som en så stor sak.

Fördelarna är lite fler: den ligger i ett gammalt sommarstugeområde med lagom långt mellan husen. Relativt insynsskyddat i slutet på en återvändsgata. Det verkar vara ett lugnt område med en del barnfamiljer. Man behöver inte göra så mycket med själva tomten förutom att jämna till den lite. Och så den stora bonusen - det är 900 meter till Mälaren och en badplats. Känns inte så illa.

Men. Det finns alltid ett men. Den är lite för dyr egentligen. Så det är ingen idé att ropa hej. Tyvärr.

För kort för torrt hår?

I dag trotsade vi snöstormen och gick till Vattenpalatset och badade hela familjen. När jag efter badet skulle torka håret så upptäckte jag att den väggfasta hårtorken satt väldigt högt upp. Jag är ganska kort, men inte extremkort. Men jag var tvungen att stå på en pall för att nå upp... Är alla andra badande i Eskilstuna 2.04 eller liknande? Kändes som om jag gick i lågstadiet igen...

Aj aj.

Rio är bäst på det mesta. Men något han inte är så bra på är att ta emot sig när han ramlar. Han slår därmed i huvudet ganska ofta. Vilket känns väldigt obehagligt. Har hört talas om att det finns mjuka hjälmar som barn kan ha om dom ramlar mycket. Kanske värt att kolla upp?

Det går inte!

Separationsångesten blev för stor! Det känns plötsligt helt omöjligt att skiljas från bloggen (som jämte Rio faktiskt också är min baby). Så jag erkänner att jag har usel karaktär, inte kan hålla mig till vad jag tidigare sagt och startar helt enkelt upp bloggen igen.

Året som gått har varit otroligt, men året som kommer blir också underbart. Fyra av mina fina fantastiska vänner väntar smått och kommer därmed att få vara med om en obeskrivbar lycka, och jag är så glad för deras skull! Dessutom har jag börjat jobba och husbygge står för dörren (eller nja, inte för dörren kanske).

En annan av anledningarna till att bloggen öppnar igen är att ibland är man med om underliga saker som man bara måste berätta för folk. Och bloggar är bra forum för såna grejer. Som det här:

I fredags var vi hos tandläkaren med Rio för information. Inget uppseendeväckande, borsta morgon och kväll, inga söta drycker och så vidare (Rio har för den delen åtta tänder för tillfället). MEN! Så släpper tandsköterskan bomben. Vet ni hur länge man ska hjälpa barnen med att borsta tänderna? Vet ni det? Gissa!

Tills dom är 12 år! TOLV!

Helt sjukt, eller hur? Jag menar, man börjar snart i högstadiet, står med ena foten innanför dörren till vuxenvärlden, kanske har kille/tjej. Och då ska mamma eller pappa komma och borsta tänderna på en! Det kan Rio glömma, han får borsta bäst han vill efter att han är typ sex-sju. Herregud, lite tilltro ska man väl ha till sina barn? Eller vad säger ni?

Den sista texten.

I dag är det precis ett år sen jag började blogga. Och det känns därför passande att jag just i dag slutar blogga.

Under året som gått har vi varit med om det största av mirakel - Rio kom till oss.

Det är givetvis inte bara en dans på rosor att ha barn. När man står lutad över spjälsängen klockan 03.47 och försöker få en liten akrobat att somna om istället för att göra konster så känns livet inte så rosenrött. Eller när man står upp till armbågarna i blöjor och tvättlappar samtidigt som den lille tycker att det är läge att krypa i väg med stjärten i vädret för hundrade gången. Då har man haft roligare.

Men ändå. Vad är väl lite sömnbrist och lite frustration? Absolut ingenting när det kommer till kritan. För det räcker med ett leende från honom så har man glömt allt det jobbiga. Och det jobbiga är egentligen inte särskilt jobbigt alls om man tänker efter. Definitivt inte om alternativet är att vara utan barn.

Att bli förälder är det största man kan vara med om, det är jag övertygad om. Och jag är så oerhört lycklig över att få uppleva det här tillsammans med Mats. Den 14:e mars 2009 förändrades vårt liv för alltid.

Och nu fortsätter resan.

Det går framåt.

Det roligaste som finns just nu i Rios värld är att ge bort saker. Och då säger vi tack tack och han svarar ta ta ta.

Annars fortsätter han träna på att ställa sig upp mot allt han får tag i (att det han tar tag inte är stabilt alla gånger spelar mindre roll). Att äta papper, småsten, damm och liknande står också högt i kurs.

Världen är en spännande plats.

Ibland är det inte som man tror.

När jag var liten läste jag Tintin ibland. Och fram tills ganska nyligen trodde jag att Rackham den Röde hette Rackarn den Röde. Så kan det vara.

Mamma!

Som om han kände på sig att vi har det lite jobbigt just nu så levererades ett "mamma" i dag. Det behövdes för att lysa upp en annars ganska mörk tillvaro med mycket skrik och gråt kvälls- och nattetid. Lilla hjärtat!

1:a januari 2010.

År 2009 är slut och det har varit det bästa året i mitt liv. 2009 var det år då något enastående och mycket märkligt hände. En ny person kom till världen och Mats och jag blev föräldrar.

Efter en lång väntan så kom han äntligen. Rio Elias Walter Svensson. Han har förändrat hela vår värld och visat oss vad sann kärlek är. Nu är vi plötsligt tre och livet har aldrig varit bättre.