För Karins skull!

Soporna är alltid lika intressanta.

Hos mormor och morfar får man bada i diskhon. Mycket uppskattat av en ettåring!

Nä...

Känner mig bara trött och ledsen för tillfället. Och vädret där ute gör det inte bättre. Går iväg och tränar och hoppas att det känns lite bättre efter det.

?

Att leva med en ettåring är lite som att leka gömma nyckel varje dag. Han gömmer saker och vägrar sen berätta var han lagt dom.

Nyss stod han i hallen och mumlade för sig själv länge och väl med korta avbrott för pussar på sin egen spegelbild.

Jag undrar vad som sker inne i en ettårings hjärna?

Bildbevis från ettårsdagen.

Dagen började 07.00 med lek.

Och fortsatte med lite mer lek.

Tårta är överskattat.

Lilla Bella uppvaktade.

Så här nöjd är man innan läggdags på sin födelsedag.

Rio 1 år!

Grattis älskade efterlängtade Rio på ettårsdagen! Nu blir det kalas!

Märklig!

Jag är mycket för att slänga saker jag inte använder. Har man inte använt det på ett par år så är det inte så troligt att man kommer att använda det i framtiden heller. Mats tänker inte riktigt likadant.

Var nyss uppe på vinden för att hämta en extra barnstol inför kalaset i morgon och blev då väldigt uppspelt över alla grejer vi ska slänga/sälja/ge bort inför flytten. Jag kan riktigt längta efter att städa ur förrådet och göra mig av med grejer... Normalt? Inte? Någon som är sugen på en ihopfällbar gästsäng? Ett skrivbord i bokfanér? Jeans i storlek 27-32? Nationalencyklopedin? Oj oj vad här ska rensas!

Ett år närmare 30.

I dag fyller jag 29 år. Vilket egentligen inte är något att fira. Men det är min första födelsedag med Rio utanför magen, så den är ganska speciell ändå. För ett år sen satt jag, sex dagar över tiden, med en enorm mage och bara väntade på att något stort skulle hända. Jag fick vänta fyra dagar till, sen skakades världen om.

Under min uppväxt har alltid min mamma kvällen innan min födelsedag berättat för mig hur det gick till när jag föddes. Inga detaljer som tur är, utan mer om hur hon kände när jag kom upp på bröstet, om vilken lycka det var att få träffa mig som hon längtat så mycket efter.

Hon fick sluta med den här traditionen när jag kom upp i tonåren eftersom det då var såååå pinsamt att höra.

Men nu när det närmar sig Rios första födelsedag så inser jag ju att det kanske inte i första hand handlade om att informera mig, utan om att påminna henne själv om vilken fantastisk händelse det där var. Vilken oförställd lycka det var att få hålla sitt varma, efterlängtade barn i sina armar och att få viska "jag älskar dig" i ett litet litet öra. För det är vad jag tror att min mamma kände. Eftersom det var så jag kände. Och att genom att berätta det här för sitt barn, få barnet att inse hur älskat det är.

På lördag kväll ska jag ligga tätt tätt intill Rio, och berätta för honom om hur det var när han kom till världen.

Och nästa år fyller jag 30, och då kanske mamma ringer upp mig kvällen innan för att berätta om hur det var, när jag kom till världen. Och jag lovar att jag inte kommer att tycka att det är pinsamt.

Vackrast!

Jag gissar att alla föräldrar tycker att deras barn är vackrast i världen, men rent objektivt sett så måste jag nog påstå att alla andra har fel. Det syns ju klart och tydligt vem som är vackrast i världen.

Dålig!

Eftersom jag uppenbarligen är helt värdelös på att blogga för tillfället (lovar bot och bättring) så hänvisar jag till min mans blogg för dom som vill veta vad Mats och Rio sysslar med på dagarna när jag jobbar.

Det är på nätterna det händer.

Ibland vaknar jag på nätterna av att jag försiktigt stryker Mats över axeln i tron att det är Rios huvud. Underligt.