Kakel...

Det börjar likna ett skämt det här. I dag fick vi veta att vi måste byta kakel i köket igen. Det första vi valde var tydligen svårt att få snyggt i kanterna så vi fick välja ett nytt. Och det nya vi valde (som dessutom kostade 11 200 kr mer, vilket vi givetvis hade missat) blir inte heller snyggt i kanterna. Så i morgon ska vi välja ut ett tredje alternativ (förhoppningsvis lite billigare den här gången). Så kan det gå.

Om livet som bara ramlar på i sin egen takt.

I dag är det min älskade farfars födelsedag. 94 år har han hunnit bli och det firades med pompa och ståt i Enköping. Rio sänkte medelåldern på gästerna ganska rejält vågar jag påstå.

I 94 år har min farfar funnits på denna jord, han har sett tiderna förändras, han har levt under två världskrig och han har de senaste åren fått inte mindre än fyra barnbarnsbarn. Och jag vill gärna tro att det är kärleken till sin familj som har hållit honom vid liv så här länge. Det, och hans familjs kärlek till honom.

I 29 år har han varit min farfar, han har lekt med mig, sjungit för mig, stöttat och tröstat genom åren. Det är så mycket jag vill ge tillbaka till honom och jag hoppas att han förstår vad han betytt för mig. Eller rättare sagt, jag vet att han vet.

Stort grattis till dig farfar!

Första steget mot flytt...

120 dagar kvar till flytten. Vi förberedde oss i går genom att rensa ut vindsförrådet. Herregud vad grejer man samlar på sig. De flesta skulle tycka att rensa ur förråd och packa ner grejer i flyttkartonger är helvetet på jorden, men för mig var det en upplevelse (den enda som förstår mig tror jag är Johannas Peter). Jag är oerhört förtjust i att slänga grejer som jag inte använder...

Och går och går och går.

Lilla tuffeln!

Han går!

Vi har haft det på känn i ett par veckor nu. Vilken dag som helst har vi sagt till varandra. Och i går tyckte Rio att det var dags han med.

Han ställde sig upp och gick. Och i och med det tog han inte bara sina första stapplande steg i livet, utan även de första stapplande stegen mot självständighet.

Jag förstår inte riktigt när det här har hänt? När blev han en egen liten person med en alldeles egen (stark) vilja? Det var ju bara här om dagen han låg i min famn, hjälplös och beroende av mig på alla sätt och vis.

Men nu... Nu äger han världen och stolpar självsäkert omkring på egen hand.

Min lilla, lilla pojke, vad mamma är stolt över dig!

Filip!

Gunhamres ställde in på grund av sjukdom, men familjen Björklund/Näslund med Filip i spetsen fyllde deras plats med bravur. Än så länge har kusinerna kanske inte så mycket utbyte av varandra, men om några år kan det gå vilt till misstänker jag.