Den sista texten.

I dag är det precis ett år sen jag började blogga. Och det känns därför passande att jag just i dag slutar blogga.

Under året som gått har vi varit med om det största av mirakel - Rio kom till oss.

Det är givetvis inte bara en dans på rosor att ha barn. När man står lutad över spjälsängen klockan 03.47 och försöker få en liten akrobat att somna om istället för att göra konster så känns livet inte så rosenrött. Eller när man står upp till armbågarna i blöjor och tvättlappar samtidigt som den lille tycker att det är läge att krypa i väg med stjärten i vädret för hundrade gången. Då har man haft roligare.

Men ändå. Vad är väl lite sömnbrist och lite frustration? Absolut ingenting när det kommer till kritan. För det räcker med ett leende från honom så har man glömt allt det jobbiga. Och det jobbiga är egentligen inte särskilt jobbigt alls om man tänker efter. Definitivt inte om alternativet är att vara utan barn.

Att bli förälder är det största man kan vara med om, det är jag övertygad om. Och jag är så oerhört lycklig över att få uppleva det här tillsammans med Mats. Den 14:e mars 2009 förändrades vårt liv för alltid.

Och nu fortsätter resan.