Pratade med min farfar i telefon igår. Han heter Uno och blir 93 år nu i maj. Han bor ensam i en lägenhet, har hemtjänst en gång per dag och larm. Annars klarar han sig själv (med en hel del hjälp av mina föräldrar på helgerna i och för sig). När jag frågade hur det var med honom igår så sa han att "ja, det blir ju inte bättre direkt". "Hade du verkligen förväntat dig det vid 92-års ålder?" kontrade jag. "Nä, i och för sig" skrattade han. Det är en ganska skön inställning ändå tycker jag. Nu har han lovat att hålla sig i livet tills han får se sitt barnbarnsbarn i mars, mer än så kan han inte lova. Det köper jag.
Vaknade 06.20 i morse för att köra Mats till tåget, åt efter det frukost och somnade om vid 08.00. Vaknade inte förrän 10.30 igen. Så kan det gå när man inte jobbar...
Jag har en fantastisk vän som heter Johanna, hon bloggar också, men mycket roligare än jag, så läs hennes blogg! Det ska finnas en länk till den här till höger. Hon blandar rosa och rapar med att ha ett avancerat och ansvarsfullt jobb på läkemedelsverket, fruktansvärt roligt!
Nu ska jag gå ut och gå i solen!
Ja det var verkligen en skön inställning!
SvaraRaderaDet är ju bara att acceptera livet som det är. Och med åldern så kommer oftast krämporna. Men hallå snälla, kroppen har ju kämpat på länge och självklart blivit utsliten. Så det är ju livets gång.
Med den inställningen som han har så lever han säkert längre än bara till födseln av sitt barnbarnsbarn.
Tycker du min blogg är kul? Vad snällt! Jag pratar bara från hjärtat =)
Han är så gammal!
SvaraRadera