Äntligen!

Mats ligger just nu på operationsbordet och får sitt knä fixat. Efter två timmars väntan då vi hunnit med att ställa in oss på att det inte skulle bli av så kom dom och tog honom.

Så nu sitter mamma, pappa, Rio och jag i spänd förväntan över hur det går. Eller nja, pappa och Rio är kanske inte så spända, dom sover faktiskt.

På förmiddagen var vi på BVC och Rio väger 6630 g och är 66 cm lång. Två sprutor fick han också, och det gick bättre den här gången än förra. Nu skrek han bara i ett par minuter vår lille kille.

Det var en vikarierande BVC-sköterska i dag och hon verkade vara väldigt trevlig. Tills hon släppte bomben genom frågan: Skelar han?

Det första som for genom mitt huvud var "jävla kärring".

Normalt? Nej. Men om någon dristar sig till att säga något om ens barn som inte är odelat positivt så tar mammainstinkten över på fem röda. Tydligen. Jag hämtade mig snabbt från chocken att någon kunde komma på att fråga något så dumt och jag svarade inte jävla kärring utan ett lite snällare "inte vad vi tänkt på".

När jag kom hem så berättade jag för Mats om skel-frågan och han slängde ur sig ett "jävla kärring". Så det var inte bara mammainstinkt utan även pappainstinkt.

Nu är det ju inte så att det är något som helst fel med att skela, det rör mig egentligen inte i ryggen om han skelar eller inte, han är ändå världens vackraste barn. Men just den där ryggmärgsreaktionen att man tar illa upp... Normalt? Nej.