I morgon blir Rio tre månader ung och livet bara rusar förbi. Ibland vill man spola framåt (när han skriker och skriker utan att vi vet varför) och ibland vill man pausa i en evighet (nästan jämt).
Att varje dag få vara med, hålla om och älska vår son är ren och skär lycka. Ibland slår det mig att nu är han här, på riktigt! Den vi har längtat efter så länge. Och vad gör man då? När ens högsta önskan och största längtan äntligen finns här hos oss? Jo, man njuter av att vara så lyckligt lottad helt enkelt. Man njuter av varje leende, av varje skratt, av varje blöjbyte, av varje badstund. Och man tackar sin lyckliga stjärna även för skriken, gnället och oron.
Jag hoppas att han förstår nu och för alltid att vi älskar honom, över allt annat.
Jag blir helt rörd av orden och instämmer!
SvaraRadera