Intelligent som få.

I dag har jag varit smart. Jättesmart. Jag har varit och vaccinerat mig. Och för att slippa kaoset som det stått om i tidningen så åkte jag en lång omväg för att slippa bilköer. Och parkerade riktigt långt bort för att slippa parkeringsproblem. Sen gick jag den långa vägen från bilen till vaccinationslokalen. Väl där tog det ca 60 sekunder innan jag var på väg tillbaka till bilen igen. Dom bara satt och väntade på att någon skulle komma och vilja vaccinera sig. Tur att jag är så smart.

Biverkning.

Det blev lite feber i alla fall. 37,8 och en ledsen och gnällig kille. Vi ställde in besöket hos Carro och bjöd hit henne istället så att Rio fick ta det lugnt hemma. Men med Alvedon (som nu finns med bärsmak, vilken grej!) så blev han snabbt pigg igen.

Vaccination!

Nu har Rio fått sin vaccination mot svininfluensan. Själva sticket var inga konstigheter, han rörde inte en min. Men nu bävar vi inför kommande dygn då feber och smärta är vanliga biverkningar...

För några månader sen när Rio upptäckte att han kunde vända på sig så krånglade han vid läggning/på nätterna eftersom han bara var tvungen att prova detta en gång till. Och nu är vi där igen. Nu lägger han sig på mage och tar sig sen upp på alla fyra och står där och gungar. Bara för att han kan...

Fast jag ska definitivt inte klaga - nu i natt så sov han utan att vakna mellan 19.00 och 05.20 och då flyttade jag över honom till sängen och så sov vi till 07.00... Fast det hör verkligen till ovanligheterna, annars brukar han tjoa till ett par gånger per natt och så är det dags att gå upp ca 05.30.

Ingen skelning!

Varken Rio eller jag har något fel på ögonen. Det verkar snarare som att BVC-sköterskorna borde kolla synen... Enligt två ögonläkare så skelar Rio inte över huvudtaget, vilket känns skönt. Och han var så duktig under hela läkarbesöket, han koncentrerade sig till max för att titta på olika skyltar, klistermärken och leksaker som läkarna höll upp framför honom. Sen att han gärna ville smaka på grejerna också får man väl räkna med.

Det finns något här hemma som enligt Rio är det mest häpnadsväckande, det mest spännande och det mest intressanta som finns i hela världen. Och det är dessutom en av dom saker som han absolut inte får leka med. Den här otroliga saken är en toaborste. Han vill ju så gärna känna lite och kanske också smaka om han bara fick. Men det får han konstigt nog inte. Och då blir han sur. Sådärja.

Ännu ett läkarbesök.

Strax ska vi iväg till ögonmottagningen för att kolla Rios skelning. Som jag fortfarande inte riktigt kan se... Och jag har ändå tittat på honom en hel del under sju månader. Jag kanske också har nåt fel på ögonen, läkaren kanske kan kika lite på mig med när han ändå är i farten?

Husfunderingarna rullar på. I går kom vi fram till att det är en stor nackdel att man måste ut på gamla Strängnäsvägen för att ta sig till dagis och skola. Ny inspektion av området ska göras på torsdag innan vi träffar mäklaren igen.

Undrar vad min brorson gör nu. Det är inte alltför höga odds på att han antingen äter, sover eller bajsar.

Operation nästa!

Det blir operation för Mats, kolla här!

En massa länkar att kika på!

Första sjukhusbesöket för dagen är avklarat. Den här gången fick vi träffa ytterligare en ny läkare (den femte i ordningen att klämma på Rios cysta). Inget nytt konstaterades och vi fick en tid i september för uppföljning.

Nu återstår bara Mats knäundersökning.

Den här veckan firar Eskilstuna 350 år och det firas såklart med pompa och ståt. Vi firar genom att på fredag gå ner till Rademachersmedjorna för att titta på Mats bror Tomas Hirdman när han uppträder med Kökskvartetten. Rio är spänd av förväntan!

Tralala!

Jag hade inte blandat ihop dagarna, Kristin dök upp strax före ett i går. Vi har inte träffats sen jag gick på havandeskapsledighet i början av januari, så det var riktigt kul! Rio mötte upp henne i hallen med ett solskensleende och fortsatte att vara på bra humör resten av dagen (lite gnäll när man är hungrig räknas inte).

Både Mats och Rios tid på sjukan har ändrats till i morgon istället för på torsdag, så det blir väl en heldag där uppe igen. Familjen har spenderat alltför mycket tid på sjukhuset känns det som...

Cystor till höger och vänster!

För ungefär en månad sen upptäckte jag en knöl i mitt vänstra bröst. Efter att ha pratat med min barnmorska på MVC och distriktssköterskan på BVC så bokade jag in en tid för ultraljud uppe på mammografienheten. Så i morse var vi upp dit och det visade sig att knölen var en... cysta! Japp, tro det eller ej, men både mor och son har en ofarlig cysta att skryta med.

Men under den månad som gått har oron klamrat sig fast som en mycket ovälkommen gäst. Jag har med blandat resultat försökt förtränga knölen, vissa dagar har det fungerat utmärkt, andra dagar har det varit värre. De dagar oron varit som värst har jag målat fan på väggen och tänkt mig att Rio ska vara tvungen att växa upp utan mamma, och de dagarna har inte varit roliga.

Men nu är vi två mot en, Rio och jag mot den cystlösa Mats! Men vem vet, på torsdag kanske läkaren upptäcker att han har en i knät, och då blir familjen komplett!

Just nu är Mats på jobbet och Rio och jag väntar på att Kristin ska komma och hälsa på (om inte jag i min förvirring blandat ihop dagarna totalt).

Slutkörd inuti.

Solen skiner ute men inne är det ganska mörkt. Känns som om det har varit för mycket på sista tiden. Mycket att göra hemma, mycket oro och alltför mycket tid spenderad på sjukhuset. Och än är det inte över med sjukhusbesök, jag ska dit på måndag morgon, Rio på torsdag morgon och Mats på torsdag eftermiddag. Sen hoppas vi slippa.

Nu ska jag städa och sen blir det nog en promenad i värmen.

Hela dagen spenderades på barnmottagningen.

Det blev inget mer bloggande i går kväll, Rio bestämde sig för att skrika en stund samtidigt som jag lagade mat och är man en hungrig liten bebis så duger inte pappa tyvärr. Sen var det ju Champions League-final. Som inte gick så bra. Men det trista slutet på matchen missade jag eftersom jag somnade. Mats är synnerligen besviken i dag, vilket han påtalar gång på gång.

Jo, tillbaka till i går.

Mellan klockan 09.00 och 15.30 var vi på barnmottagningen, med en kort paus för lunch här hemma. Klockan 11.00 fick vi träffa en läkare som gav beskedet att det kunde vara antingen ett bråck eller en lymfkörtel. Paniken steg, lymfkörtel = cancer i min värld. Men eftersom han inte var säker på sin sak så fick två andra läkare klämma och känna och de trodde inte att det var en lymfkörtel, men inte heller ett bråck. Så då var vi tillbaka på ruta ett.

Efter ett ultraljud och ännu en läkares klämmande och kännande så konstaterades det att det är en cysta Rio har, vilket inte är farligt! Varför han har fått den vet dom inte, men den kan antingen gå bort av sig själv, eller så får man tömma den på vätska. Vi har fått en tid nästa vecka för att kolla hur den ser ut då.

Så några ton har lyfts från mina axlar och ångsten är dämpad. Det sägs ju att man från den dagen man får ett plus på stickan oroar sig för sina barn, och det stämmer!

Trots fyra läkares undersökningar så var Rio på strålande humör, han skrattade stort och dom konstaterade att han verkade må oförskämt bra. Lilla killen, vilket charmtroll han är!

Om det slutat regna i eftermiddag så blir det promenad med mammagruppen, just nu ser det lovande ut.

Vill även tacka Åsa för de fina orden, de värmde!

Ambulansen kom och mitt hjärta stannade.

I går spenderade jag och Rio sju timmar på sjukhuset. En och en halv uppe på mitt jobb där Rio visades upp för beundrande kollegor (gissar på att de beundrade honom eftersom han är så söt), en och en halv timme med Ida på sjukhusets café och sen fyra timmar med Mats på akuten.

Besöket på jobbet gick alldeles utmärkt, Rio blev sin vana trogen lite stressad av ny miljö och fick amma lite, sen var han solskenet själv innan han somnade i vagnen. Sen sov han sig igenom hela fikat med Ida.

På kvällen tog vi en promenad till Vilsta för att titta när Mats spelade korpfotboll. När vi kom dit så låg Mats på marken med spelarna i ring runtomkring sig och en ambulans kom körande. Mitt hjärta stannade nästan och det första jag tänkte var att det var nåt med hjärtat (ingen aning om varför). Den rädslan och paniken önskar jag ingen människa i världen.

Det visade sig att han gjort illa knät ordentligt och fick åka ambulans in till akuten. Och på akuten går det inte snabbt... Vi var hemma igen ca 01.30, med kryckor och beskedet att inget var brutet. Återbesök om två till tre veckor. Lilla Rio behöll lugnet och sov sig igenom hela akutbesöket förutom en amning.

Så nu hoppar maken runt på kryckor här hemma medan Rio förvånat tittar på.

I eftermiddag kommer familjen Gunhamre och hälsar på, så nu ska vi ladda inför det.

Sjukvården...

Ibland är sjukvården löjlig. I går pratade jag med en sköterska på ortopedmottagningen som berättade att remissen är bedömd och att svar har gått iväg till läkaren på neonatal. Hon läste upp svaret för mig. Men hon tyckte att jag skulle ringa neonatal för att prata vidare med läkaren där. Så jag ringde neo och där sa läkaren att de inte alls fått något svar på remissen. Det gick inte att hitta nånstans. Så jag berättade för honom vad sköterskan hade berättat för mig och undrade vad som händer nu? Men eftersom neo inte har fått nåt svar från ortopeden så skriver neo en ny remiss för att få svar på den första remissen. Hänger ni med? Så där är vi nu. Ganska säkra på att det inte är någon fara med höfterna, men inte helt säkra. Så kan det vara.

På förmiddagen var vi på BVC för åttaveckorskontroll. Allt var bara bra med lillkillen (han är möjligtvis lite bättre än alla andra barn objektivt sett) och han närmar sig fem kilo med stormsteg, bara 30 gram kvar nu!

På eftermiddagen var jag på efterkontroll hos barnmorskan (som tyckte att Rio är lik Mats), vilket gick galant.

Mats har på något underligt sätt lyckats skaffa sig en barnsjukdom, läs mer här!