Vändningen i stora drag.

Att vända ett barn i magen kräver lite förberedelser. Blodtryck och blodprov ska tas, urinprov lämnas, nål sättas, CTG kopplas.
Allt detta gjordes på förlossningen, men helt utan förklaring av barnmorskan om varför och om hur vändningen skulle gå till. Underligt... Nu jobbar ju jag inom vården och vi har läst på massor inför detta, men jag tycker att det är märkligt...

Efter att vi varit på förlossningen i ca 1,5 timme kom dr Johannes in och tog över showen. Han var fantastisk, förklarade noggrannt vad som skulle hända, vilka risker det fanns, biverkningar av bricanylen jag fick intravenöst osv. Det kompenserade den tidigare uteblivna informationen.

Själva vändningen kändes mycket underlig. Bricanylen gav rejäl hjärtklappning och jag tänkte mest på det först. Men sen jäklar vändes det på bebisen! Med rejäla tag fick Johannes den att vända sig med huvudet neråt och det känns annorlunda nu än innan. Inte samma tryck upp mot lungorna framförallt.

Både före och efter gjordes ett ultraljud där vi fick se bebisens lilla urinblåsa (full med kiss), ryggrad, ben och armar, hjärnhalvor och hjärta, moderkakan och navelsträngen som hade bra flöde. Kändes skönt att se och höra att allt var som det skulle och att bebisen inte verkade ha blivit alltför stressad av vändningen.

Nu är det bara att hoppas att den förstår att den ska ligga kvar så här i tre veckor till...

I dag får vi inte glömma att skicka en liten tanke till Emma som fyller 28 år, grattis vännen!

Sådärja!

Kom efter fyra timmar på förlossningen hem med ett rättvänt barn! Det var inte direkt skönt med vändningen, men det gick smidigt och gjorde inte alls så ont som jag förväntat mig!

Känns löjligt skönt att det gick vägen!

Skriver mer i kväll och lägger ut lite bilder, nu ska vi äta för att sen ta oss ner på stan för sista föräldrautbildningen.

Bakslag...

Det blev ingen lunch för mig med Mats och Sophie, mådde inget vidare och stannade hemma. Och inte blev det bättre när jag fick reda på att farfar blivit riktigt dålig i går morse. Han repade sig någorlunda men lät fortfarande väldigt medtagen när jag pratade med honom på eftermiddagen. När man jobbat inom medicin så är det svårt att inte tänka för mycket på vad som hänt. Jag har en väldigt tydlig bild framför mig eftersom jag tagit hand om många patienter i samma situation som han var i i går. Får försöka skjuta det i från mig...

I morse var vi hos barnmorskan (en ny sådan i dag, Lotta har semester). Det visade sig att bebisen ligger, eller snarare sitter i säte, med huvudet närmast mammas hjärta. Vi har ett barn i trotsåldern redan innan det fötts. Vi har otaliga gånger uppmanat den att vända sig, men tydligen utan resultat.

På onsdag morgon ska vi upp till förlossningen för ett vändningsförsök. Inget jag ser fram emot, eftersom vissa tycker att det gör fruktansvärt ont, men jag ska försöka att inte läsa skräckhistorier på nätet. Om försöket misslyckas så blir det kejsarsnitt och då är det plötsligt inte alls 23 dagar kvar, utan snarare två veckor.

Men jag koncentrerar mig på onsdag först, sen får vi se. Om det blir kejsarsnitt så har jag en mamma som sitter inne på kunskap vilket känns skönt!