Om sorg, saknad och livet som fortsätter trots allt.

Torsdagen den 25 november dog min mamma. Fem veckor innan det fick hon och vi andra i familjen veta att hon hade cancer.

Fem veckor fick vi på oss att hantera detta, och gå från chock till accepterande och slutligen en oändlig sorg.

Fem veckor är ingenting, och samtidigt en evighet. Vi hade förmånen att få komma varandra ännu närmare i familjen, att älska och ta hand om varandra, att finnas där, skratta, gråta, prata, stötta och hålla om varandra.

Och den som var starkast i det hela var mamma. Hon var en realist min mamma. Hon såg praktiskt på saker och ting. Hon gick igenom praktiska ting med oss medan hon levde, för hon visste hur tungt det skulle bli när hon var borta.

Hon tyckte själv att det fanns fördelar med att veta att hon snart skulle skulle dö. Hon hann få en massa blommor och brev från familj, släkt, vänner och bekanta. Hon hann få känna att hon var älskad och uppskattad medan hon var livet, och det uppskattade hon mycket.

Hon valde att dö hemma, med familjen runt omkring sig, en älskad make, barn, svärson, svärdotter och barnbarn.

Min mamma och pappa var gifta i 34 år, och hon ansåg att det var få förunnat att få leva så länge med den man hon älskade och såg som sin allra bästa vän. Att få se sina båda barn växa upp, skaffa sig utbildning och jobb, gifta sig och skaffa barn.

Familjen och vännerna var det viktigaste i livet för mamma och hon har i alla år tagit hand om oss alla.

Min mamma är oändligt älskad och saknad, och hennes önskan var att vårt liv ska fortsätta på bästa sätt. Men hur går det till? Utan mamma?

Min man har skrivit en fin text om svärmor, den finns att läsa här.

Det är så mycket som händer bara man råkar blinka.

I går kom då äntligen tvillingarna Jonsson. Två små pojkar såg dagens ljus på eftermiddagen och två vänner blev på ett ögonblick så mycket rikare i livet!

I dag kom vårt hus på plats och vi fick gå in och titta hur det ser ut inuti, mycket märklig känsla. Ungefär som om man är ute på studiebesök, det är svårt att förstå att det faktiskt är vi som ska bo där.

Följetongen kring slänten/ravinen/muren börjar komma till ett slut. Senaste budet är att vi gräver igen skiten och flyttar uppfarten och carporten till andra sidan huset så blir alla nöjda och glada.

Förutom allt som är kvar när det gäller inflytt i huset så väntar vi bara på att Christinas och Morgans lilla tjej ska ta och bestämma sig för att komma ut. Beräknad födsel i dag så vi håller tummarna!

Och så levde dom lyckliga i alla sina dagar!

Bröllop!

I morgon är äntligen dags. I morgon gifter sig min bror med sin Marie i Sigtuna och vi lämnar Rio hemma med farmor och drar i väg på bröllop lördag till söndag. Vilken fantastisk upplevelse det är att gå på bröllop. Att se två människor lova varandra evig kärlek, att få vara med på en av deras lyckligaste dagar i livet.

I morgon är det kärlek hela dagen.

Och om sorg...

I går dog min älskade farfar. Hans hjärta var inte bara stort och fyllt av kärlek till sin familj, det var starkt också. Det fortsatte att klappa trots att han själv kommit till den punkt att han kände sig färdig med livet och hade tagit sina farväl av dom han älskade. Men så i går somnade han in för sista gången.

Att sörja är så individuellt. Många säger att det är lättare om någon som är gammal och sjuk går bort, och det kan jag hålla med om. Men det tar inte bort sorgen och saknaden. Den biter sig fast och kommer inte släppa taget än på länge.

Jag har haft en otrolig tur som haft en farfar som levt tills han blev 94 år. Han har varit med på alla mina skolavslutningar, mina jular, sett mig ta studenten, firat min sjuksköterskeexamen, varit med på mitt bröllop och min sons ettårskalas.

Ett av mina tidigaste minnen i livet är när jag sitter i farfars knä framför pianot i Lundbacken och han sjunger "Tänk att få vakna" för mig. Jag minns hur det luktade i Lundbackens kök, hur det kändes att krypa ner i sängen som var bäddad med lakan och filt istället för påslakan, hur vattnet ur pumpen i trädgården smakade, den stickiga känslan i huden efter att ha hoppat i hö en hel eftermiddag.

Men framförallt, framförallt minns jag farfars starka armar när han kramade om mig varje gång vi sågs. Dom blev svagare och svagare dom där armarna, när åldern väl tog ut sin rätt.

Sista gången vi sågs sa vi inte särskilt mycket till varandra. Det behövdes inte. Vi har sagt allt genom åren, hur mycket vi betyder för varandra, hur mycket vi tycker om varandra. Och det känns skönt, att få ha sagt allt man vill säga, att inte behöva ångra ord som aldrig kom.

Han har alltid funnits där, min älskade farfar, men nu är han borta. Och jag sörjer.

Om glädje...

I onsdags kom hon äntligen! Eller äntligen och äntligen, hon kom precis på utsatt datum vilket jag tycker tyder på att hon är en smart liten tjej, Johannas och Peters dotter. Ännu en vän kan titulera sig mamma och börjar nu den underbara resan med barn!

Att leva med barn är att leva här och nu. Att leva med barn är att vara ständigt närvarande, att inte ens vilja titta bort en sekund från den där underbara lilla varelsen, för då kanske man missar något livsavgörande.

Tiden går så vansinnigt fort och man får aldrig igen den, så mitt bästa föräldratips till Johanna och Peter är att älska er dotter över allt annat varje dag, och berätta det för henne gång på gång. Och det är ett tips som dom egentligen inte alls behöver, eftersom dom redan insåg det från den sekund hon öppnade ögonen och såg på sin mamma och pappa för första gången.

Grattis älskade vänner till en underbar dotter!

One down, four to go...

2010 är ett alldeles fantastiskt år! Det är året då fyra av mina underbara vänner väntade/väntar

barn. Ida har för fem dagar sen fått sin lilla Lisa. Och i midsommar är det dags för Johanna, i augusti för Christina och i september för Linda (som dessutom slår till på tvillingar).

Fem barn på fyra vänner är inte illa. Och dessa efterlängtade, redan oerhört älskade barn kommer att växa upp med de finaste föräldrar som finns.

Jag blir bebissjuk bara jag tänker på det... Nästa vecka ska jag få andas in Lisas fantastiska bebisdoft, och snart är det dags för nästa...

Ännu ett mirakel har skett!

Nu har äntligen lilla Lisa kommit till världen och Idas och Anders underbara resa med ett barn har påbörjats! Att få hålla en alldeles ny bebis i sina armar och blicka in i dess ögon för första gången är ett under i sig. Att känna igen sig själv i dess drag och att få inandas den ljuvliga doften av bebis, det är lycka på jorden!

Grattis Ida och Anders, och välkommen lilla Lisa!

Helgen som gick.

Så hände det till slut. Första nattningen av någon annan än mamma och pappa och därmed första steget mot självständighet för den lille. Om man nu ska hårdra det.

I lördags gick vi ut med Johan och Carro och åt middag på Tingsgården och sen vidare till HåPe´s. Vi hade det underbart trevligt och fick känna oss ansvarslösa tillsammans en hel kväll. Och dessutom fick vi sova ut i söndags.

Min mamma och pappa höll ställningarna på Intagsgatan under tiden och både nattningen och resten av natten gick utan problem. Mats och jag sov i övernattningsrummet i porten bredvid.

Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för hönsmamman.

Grattis världens bästa 32-åring!

I dag händer det! Mats fyller 32 år och ska firas ordentligt. Jag tror att han ska få slippa byta bajsblöjor i dag, det får bli min och Rios present. Vi kanske hittar på något annat också, vi får se.

En fredagkväll på Intagsgatan.

Lagar moussaka och dricker ett glas rött. Har det ganska bra får man väl säga. Eller nej, inte ganska bra. Har en underbar man, världens finaste pojke, fast jobb, hus på gång, utgång i morgon med roliga vänner. Inte ganska bra, fantastiskt bra!

Och i morgon fyller den underbare mannen 32 år. Gammal som gatan och snyggare än någonsin. Inte illa pinkat.

?

Att leva med en ettåring är lite som att leka gömma nyckel varje dag. Han gömmer saker och vägrar sen berätta var han lagt dom.

Nyss stod han i hallen och mumlade för sig själv länge och väl med korta avbrott för pussar på sin egen spegelbild.

Jag undrar vad som sker inne i en ettårings hjärna?

Rio 1 år!

Grattis älskade efterlängtade Rio på ettårsdagen! Nu blir det kalas!

Ett år närmare 30.

I dag fyller jag 29 år. Vilket egentligen inte är något att fira. Men det är min första födelsedag med Rio utanför magen, så den är ganska speciell ändå. För ett år sen satt jag, sex dagar över tiden, med en enorm mage och bara väntade på att något stort skulle hända. Jag fick vänta fyra dagar till, sen skakades världen om.

Under min uppväxt har alltid min mamma kvällen innan min födelsedag berättat för mig hur det gick till när jag föddes. Inga detaljer som tur är, utan mer om hur hon kände när jag kom upp på bröstet, om vilken lycka det var att få träffa mig som hon längtat så mycket efter.

Hon fick sluta med den här traditionen när jag kom upp i tonåren eftersom det då var såååå pinsamt att höra.

Men nu när det närmar sig Rios första födelsedag så inser jag ju att det kanske inte i första hand handlade om att informera mig, utan om att påminna henne själv om vilken fantastisk händelse det där var. Vilken oförställd lycka det var att få hålla sitt varma, efterlängtade barn i sina armar och att få viska "jag älskar dig" i ett litet litet öra. För det är vad jag tror att min mamma kände. Eftersom det var så jag kände. Och att genom att berätta det här för sitt barn, få barnet att inse hur älskat det är.

På lördag kväll ska jag ligga tätt tätt intill Rio, och berätta för honom om hur det var när han kom till världen.

Och nästa år fyller jag 30, och då kanske mamma ringer upp mig kvällen innan för att berätta om hur det var, när jag kom till världen. Och jag lovar att jag inte kommer att tycka att det är pinsamt.

Den sista texten.

I dag är det precis ett år sen jag började blogga. Och det känns därför passande att jag just i dag slutar blogga.

Under året som gått har vi varit med om det största av mirakel - Rio kom till oss.

Det är givetvis inte bara en dans på rosor att ha barn. När man står lutad över spjälsängen klockan 03.47 och försöker få en liten akrobat att somna om istället för att göra konster så känns livet inte så rosenrött. Eller när man står upp till armbågarna i blöjor och tvättlappar samtidigt som den lille tycker att det är läge att krypa i väg med stjärten i vädret för hundrade gången. Då har man haft roligare.

Men ändå. Vad är väl lite sömnbrist och lite frustration? Absolut ingenting när det kommer till kritan. För det räcker med ett leende från honom så har man glömt allt det jobbiga. Och det jobbiga är egentligen inte särskilt jobbigt alls om man tänker efter. Definitivt inte om alternativet är att vara utan barn.

Att bli förälder är det största man kan vara med om, det är jag övertygad om. Och jag är så oerhört lycklig över att få uppleva det här tillsammans med Mats. Den 14:e mars 2009 förändrades vårt liv för alltid.

Och nu fortsätter resan.

1:a januari 2010.

År 2009 är slut och det har varit det bästa året i mitt liv. 2009 var det år då något enastående och mycket märkligt hände. En ny person kom till världen och Mats och jag blev föräldrar.

Efter en lång väntan så kom han äntligen. Rio Elias Walter Svensson. Han har förändrat hela vår värld och visat oss vad sann kärlek är. Nu är vi plötsligt tre och livet har aldrig varit bättre.

Om en kärlek bortom ord.

I natt klockan 01.28 kom en alldeles ny liten person till världen. Han vet absolut ingenting om någonting just nu, förutom att det finns två personer som gör allt för att han ska ha det bra. Dom ger honom mat när han är hungrig, dom byter blöjan när det behövs och dom håller om honom när han behöver närhet.

Han vet det inte ännu, men dom här personerna kommer alltid att finnas där för honom och dom kommer alltid att älska honom vad han än gör. Dom kommer att gråta av lycka när han ler för första gången, dom kommer att applådera när han säger sina första konsonanter och dom kommer att plocka upp honom och hålla honom hårt i famnen när han ramlar.

Med en vikt på 2995 gram och en längd på 50 cm kom han till världen, Fredriks och Maries son. Och han är alldeles perfekt. Han har inte åstadkommit så mycket än, knappt ett dygn gammal, men ändå har han så många som älskar honom. Underbara, vackra lilla pojke!

Rosor.

I går fick jag röda rosor av min man, bara för att han tyckte att jag behövde det. Och det gjorde jag.

Min kärlek!

I morse var jag på massage vilket var helt underbart! Måste göras om snart igen.

Sitter här i soffan och tittar på vår lille son som kämpar sig runt på golvet för att nå olika leksaker som jag spritt ut. Vilken energi! Jag blir alldeles slut bara av att titta på honom...

Han kombinerar rullandet och hasandet med att stoppa en tå eller två i munnen och däremellan så hojtar han de de de och da da da. Hjärtat bara smälter av kärlek!

Min kärlek!

För ett år sen i dag sa Mats och jag ja till varandra framför altaret i Vallby kyrka. Att han var mannen i mitt liv visste jag redan när jag var 15 år. Att jag skulle gifta mig med mitt livs kärlek 12 år senare visste jag däremot inte.

Vi hade bett prästen att ta bort det där stycket som handlar om barn under vigseln när vi träffade henne under försommaren. Det kändes för tungt att bli påmind om det vi längtat efter så länge under vår stora dag.

Jag minns att jag viskade till prästen precis innan vi skulle gå in i kyrkan att hon kunde ta med det där stycket ändå. För då låg äntligen vår lilla Rio i magen och var 11 veckor gammal.