Om sorg, saknad och livet som fortsätter trots allt.

Torsdagen den 25 november dog min mamma. Fem veckor innan det fick hon och vi andra i familjen veta att hon hade cancer.

Fem veckor fick vi på oss att hantera detta, och gå från chock till accepterande och slutligen en oändlig sorg.

Fem veckor är ingenting, och samtidigt en evighet. Vi hade förmånen att få komma varandra ännu närmare i familjen, att älska och ta hand om varandra, att finnas där, skratta, gråta, prata, stötta och hålla om varandra.

Och den som var starkast i det hela var mamma. Hon var en realist min mamma. Hon såg praktiskt på saker och ting. Hon gick igenom praktiska ting med oss medan hon levde, för hon visste hur tungt det skulle bli när hon var borta.

Hon tyckte själv att det fanns fördelar med att veta att hon snart skulle skulle dö. Hon hann få en massa blommor och brev från familj, släkt, vänner och bekanta. Hon hann få känna att hon var älskad och uppskattad medan hon var livet, och det uppskattade hon mycket.

Hon valde att dö hemma, med familjen runt omkring sig, en älskad make, barn, svärson, svärdotter och barnbarn.

Min mamma och pappa var gifta i 34 år, och hon ansåg att det var få förunnat att få leva så länge med den man hon älskade och såg som sin allra bästa vän. Att få se sina båda barn växa upp, skaffa sig utbildning och jobb, gifta sig och skaffa barn.

Familjen och vännerna var det viktigaste i livet för mamma och hon har i alla år tagit hand om oss alla.

Min mamma är oändligt älskad och saknad, och hennes önskan var att vårt liv ska fortsätta på bästa sätt. Men hur går det till? Utan mamma?

Min man har skrivit en fin text om svärmor, den finns att läsa här.

Familjen.

Poolbad.

Filip gillar havrefras.

Och att vara i centrum.

Nästan hela familjen samlad.

Begravning.

I morgon begravs min farfar. Mats och Rio följer inte med eftersom Rio har hög feber som dessutom inte blir ett dugg bättre av värmen.

Att gå på begravning är väl ingens starka sida och det är definitivt inte min. Det kommer säkerligen att bli en fin och varm gudstjänst, men döden blir så tydlig då. Att han är borta. Jag har fortfarande svårt att förstå det. Min farfar.

Och så levde dom lyckliga i alla sina dagar!

Bröllop!

I morgon är äntligen dags. I morgon gifter sig min bror med sin Marie i Sigtuna och vi lämnar Rio hemma med farmor och drar i väg på bröllop lördag till söndag. Vilken fantastisk upplevelse det är att gå på bröllop. Att se två människor lova varandra evig kärlek, att få vara med på en av deras lyckligaste dagar i livet.

I morgon är det kärlek hela dagen.

Och om sorg...

I går dog min älskade farfar. Hans hjärta var inte bara stort och fyllt av kärlek till sin familj, det var starkt också. Det fortsatte att klappa trots att han själv kommit till den punkt att han kände sig färdig med livet och hade tagit sina farväl av dom han älskade. Men så i går somnade han in för sista gången.

Att sörja är så individuellt. Många säger att det är lättare om någon som är gammal och sjuk går bort, och det kan jag hålla med om. Men det tar inte bort sorgen och saknaden. Den biter sig fast och kommer inte släppa taget än på länge.

Jag har haft en otrolig tur som haft en farfar som levt tills han blev 94 år. Han har varit med på alla mina skolavslutningar, mina jular, sett mig ta studenten, firat min sjuksköterskeexamen, varit med på mitt bröllop och min sons ettårskalas.

Ett av mina tidigaste minnen i livet är när jag sitter i farfars knä framför pianot i Lundbacken och han sjunger "Tänk att få vakna" för mig. Jag minns hur det luktade i Lundbackens kök, hur det kändes att krypa ner i sängen som var bäddad med lakan och filt istället för påslakan, hur vattnet ur pumpen i trädgården smakade, den stickiga känslan i huden efter att ha hoppat i hö en hel eftermiddag.

Men framförallt, framförallt minns jag farfars starka armar när han kramade om mig varje gång vi sågs. Dom blev svagare och svagare dom där armarna, när åldern väl tog ut sin rätt.

Sista gången vi sågs sa vi inte särskilt mycket till varandra. Det behövdes inte. Vi har sagt allt genom åren, hur mycket vi betyder för varandra, hur mycket vi tycker om varandra. Och det känns skönt, att få ha sagt allt man vill säga, att inte behöva ångra ord som aldrig kom.

Han har alltid funnits där, min älskade farfar, men nu är han borta. Och jag sörjer.

Om livet som bara ramlar på i sin egen takt.

I dag är det min älskade farfars födelsedag. 94 år har han hunnit bli och det firades med pompa och ståt i Enköping. Rio sänkte medelåldern på gästerna ganska rejält vågar jag påstå.

I 94 år har min farfar funnits på denna jord, han har sett tiderna förändras, han har levt under två världskrig och han har de senaste åren fått inte mindre än fyra barnbarnsbarn. Och jag vill gärna tro att det är kärleken till sin familj som har hållit honom vid liv så här länge. Det, och hans familjs kärlek till honom.

I 29 år har han varit min farfar, han har lekt med mig, sjungit för mig, stöttat och tröstat genom åren. Det är så mycket jag vill ge tillbaka till honom och jag hoppas att han förstår vad han betytt för mig. Eller rättare sagt, jag vet att han vet.

Stort grattis till dig farfar!

Filip!

Gunhamres ställde in på grund av sjukdom, men familjen Björklund/Näslund med Filip i spetsen fyllde deras plats med bravur. Än så länge har kusinerna kanske inte så mycket utbyte av varandra, men om några år kan det gå vilt till misstänker jag.

Helgen som gick.

Så hände det till slut. Första nattningen av någon annan än mamma och pappa och därmed första steget mot självständighet för den lille. Om man nu ska hårdra det.

I lördags gick vi ut med Johan och Carro och åt middag på Tingsgården och sen vidare till HåPe´s. Vi hade det underbart trevligt och fick känna oss ansvarslösa tillsammans en hel kväll. Och dessutom fick vi sova ut i söndags.

Min mamma och pappa höll ställningarna på Intagsgatan under tiden och både nattningen och resten av natten gick utan problem. Mats och jag sov i övernattningsrummet i porten bredvid.

Ett litet steg för mänskligheten, ett stort steg för hönsmamman.

Stockholm i mitt hjärta.

Först hälsade jag på det här underverket. Och han blir bara vackrare och vackrare.

Sen var det dags för nästa underverk, den här storlek större.

Och dagen avslutades med dessa två donnor.

Snöhelvete!

Det händer inte jätteofta, men då och då. Jag vill till Avesta. Vill vill vill. Fredrik, Marie och lilla Filip är hemma hos mamma och pappa, Rio och jag skulle ha varit där (Mats är på jobbfest), men snöhelvetet satte stopp och det gör mig ledsen. Riktigt ledsen faktiskt. Snöhelvete!

Lite bättre.

Tillbaka på jobbet i dag och lyckades tappa rösten bakom nån patient eller nåt. Har inte hittat den och får därför inte prata här hemma för Mats som tycker att jag låter obehaglig. På jobbet försökte jag övertyga mina kollegor att det var en lite hes, sexig röst jag skaffat mig, men tydligen lät jag bara som en gammal kärring...

Det känns faktiskt riktigt riktigt roligt att jobba igen. Mycket (om inte allt) beror på mina fina kollegor (trots röstsågningen) som är guld värda. Inget är omöjligt och alla ställer upp vilket känns fantastiskt!

I morgon fyller mamma år och firar med att åka till Kanarieöarna med pappa. Hoppas dom får fint väder och firar ordentligt!

Och i morgon ska Carro och jag titta på Melodifestivalen och dricka vin, kul! Jag ser fram emot Dolph! Fatta - Dolph, kan inte bli coolare!

God jul!

Rio är så till sig över sin första julafton så han hade svårt att sova i går kväll. Och i morse kunde han inte hålla sig längre än till 04.30. Det är ju julafton, herregud! Skönt att mormor och morfar finns...

Filip here we come!

I dag bär det av till Stockholm där vi ska träffa våra syskon. Och jag ska klämma lite mer på lilla Filip! Jag brukar höra honom i bakgrunden när jag pratar med Fredrik i telefon, och det till och med hörs att han är gudomligt söt!

Sen sist.

Måndag till tisdag var vi Avesta och bytte däck och träffade mamma, pappa, Birgitta och Pär.

Rio har sovit ganska dåligt i några nätter nu och eftersom tand nummer fyra tittat fram tänker jag skylla på det. Nu kan det bara bli bättre.

I måndags var vi även på BVC för Boeltest vilket Rio klarade galant. 70 cm lång och drygt åtta kilo konstaterade vi.

I eftermiddag ska vi ner på stan och träffa Carro, Rio längtar!

Roligt igen.

I dag har Birgitta, Pär och Kjersti varit här. Förutom trevligt sällskap så fick vi en fungerande hemtelefon igen, tack tack Pär!

Rio var så uppspelt så att han både åt och sov dåligt under dagen. Och nu på kvällen var han så där skönt fnittrig igen. Fast nu behövde jag inte ens säga något, han skrattade glatt bara genom att titta på mig...

I morgon bär det av till Avesta och mormor och morfar. Däckbyte och skaldjur står på agendan.

Filip gäspar och ler.

En favoritsysselsättning är att sova... Annars är äta och bajsa ganska populärt också.

Kusinernas första möte.

Alldeles fantastisk är han, min lilla brorson. Pytteliten och skrynklig och underbar. Vi blev lite sugna på att ta med honom hem, men Fredrik och Marie verkar vara väldigt förtjusta i honom så det gick inte. Rio blev också mycket förtjust. Så pass att han skrek av glädje vilket gjorde lillkusinen lite nervös och gråtmild...

Sammanfattning.

Har haft lite dåligt med tid för bloggen senaste dagarna. I onsdags träffade Rio och jag Carro nere på stan för en fika, mycket trevligt som vanligt! Är så sugen på att gå hem till dom för att hälsa på lilla Elsie, men utan Clarityn går det inte och det får man inte ta om man ammar tyvärr...

I går var Anders och Birgitta här och satt barnvakt medan Mats och jag först träffade mäklaren igen och därefter åt lunch och fikade. Rio var mäkta nöjd då han fick en alldeles egen (bakteriefri) toaborste av farmor och farfar att leka med.

Mats hann även med att gå på ett akutbesök hos tandläkaren som meddelade att det är rotfyllning som gäller. Stackars stackars Mats... Med min tandläkarskräck så lider jag verkligen med honom...

Har precis försökt få tag på någon på stadsbyggnadsförvaltningens avdelning för trafikfrågor för att höra efter hur det går till när hastighetsgränser sänks. Tänker lobba för sänkning på gamla Strängsnäsvägen. Kan bli intressant.

I morgon åker vi till Stockholm för att träffa min lilla brorson, det finns risk för att jag kramar ihjäl honom!

Ännu ett läkarbesök.

Strax ska vi iväg till ögonmottagningen för att kolla Rios skelning. Som jag fortfarande inte riktigt kan se... Och jag har ändå tittat på honom en hel del under sju månader. Jag kanske också har nåt fel på ögonen, läkaren kanske kan kika lite på mig med när han ändå är i farten?

Husfunderingarna rullar på. I går kom vi fram till att det är en stor nackdel att man måste ut på gamla Strängnäsvägen för att ta sig till dagis och skola. Ny inspektion av området ska göras på torsdag innan vi träffar mäklaren igen.

Undrar vad min brorson gör nu. Det är inte alltför höga odds på att han antingen äter, sover eller bajsar.