Tankar om föräldraskap...

Sen vi fick barn har jag funderat en hel del över det här med föräldraskap. Under åren har jag bråkat med min mamma en hel del. Mest när jag var tonåring, men vi fortsätter även nu att bråka. Skillnaden är väl att då handlade det om utetider, fester och liknande. Nu handlar det nästan alltid om samma sak, att hon vill hjälpa mig på alla sätt hon kan medan jag vill klara mig själv. Vilket är underligt, för som hon säger - hon vet att jag klarar mig, men hon är ändå min mamma och det är sånt mammor gör. Och det har hon ju så rätt i, det är sånt mammor gör - oroar sig för sina barn och önskar att dom ska ha det så bra det bara går. Och varför jag fortfarande, 28 år gammal, måste bevisa för henne att jag klarar mig själv är en gåta...

Något som mamma och pappa alltid sagt är att vad jag än gör, hur dumt det än är, så kommer de alltid att älska mig och ställa upp för mig, för det är det föräldrar är till för.

Och det är först nu jag förstår vad dom menar. Just nu behöver Rio oss mer än någonsin, han skulle inte klara sig länge i världen utan oss, och det kommer att dröja många år innan han inte behöver oss längre. Men den dagen, vilken ångest! Den dagen han säger att han inte har tid med oss, att han hellre vill göra andra saker än att träffa oss...

Kan man inte få stanna livet en stund?

Kärleken växer för varje dag!

I morgon blir Rio tre månader ung och livet bara rusar förbi. Ibland vill man spola framåt (när han skriker och skriker utan att vi vet varför) och ibland vill man pausa i en evighet (nästan jämt).

Att varje dag få vara med, hålla om och älska vår son är ren och skär lycka. Ibland slår det mig att nu är han här, på riktigt! Den vi har längtat efter så länge. Och vad gör man då? När ens högsta önskan och största längtan äntligen finns här hos oss? Jo, man njuter av att vara så lyckligt lottad helt enkelt. Man njuter av varje leende, av varje skratt, av varje blöjbyte, av varje badstund. Och man tackar sin lyckliga stjärna även för skriken, gnället och oron.

Jag hoppas att han förstår nu och för alltid att vi älskar honom, över allt annat.

Mats 31 år och en utvilad mamma!

I dag fyller min älskade man 31 år. Han fick ett presentkort på fotbehandling av Rio, av mig fick han ingenting förutom kärlek. Men det kommer man ganska långt på hoppas jag.

Tro det eller ej, men Rio körde samma sovvariant i natt igen! Somnade vid 23.30 och sov fram till 05.00. Helt sjukt... Och skönt!

Tänk vad underligt det är att vara mamma till någon! Och jag har turen att få vara mamma till en underbar alldeles perfekt son. Jag älskar honom bortom allt förnuft och det är en underlig känsla. Att få barn innebär att man oroar sig för alla möjliga saker, att man funderar över hur man ska göra på bästa sätt för att han ska få det bra, att man vill göra allt man kan för sitt barn.

Numer finns ju internet och det är en dröm för en nybliven mamma. Det finns massor med forum där man kan läsa sig till att man (faktiskt) inte är ensam om alla tankar och funderingar. Där man kan chatta med andra nyblivna mammor och få råd från lite mer erfarna föräldrar om det är något man undrar över.

Och utöver det finns det massvis med rådgivningssidor, faktasidor och medicinska sidor att söka sig till om man funderar över något.

Och ska man sammanfatta allt man läser så är det nog att det mesta är normalt och att det är VI som är Rios föräldrar och därmed vet vad som är bäst för honom. Och det är det man vill höra när man är nykläckt förälder. Att man är bra på det man gör och att man fixar det, inte en massa råd och tips om hur vi ska ta hand om vårt barn. Man behöver uppmuntran och stöd framför allt annat.

Det som är viktigast för mig, det är att vi är två om det här underbart stora som sker. Att Mats och jag har skapat ett nytt litet liv som vi nu är ansvariga för och att vi genom att ta hand om varandra kan ta hand om om Rio på bästa sätt. Han skapades av vår kärlek och ska få växa upp med samma kärlek omkring sig. Bättre än så kan vi nog inte erbjuda honom. Men finns det något bättre än att känna sig älskad?

Barntankar.

Undrar hur lång tid det tar att vänja sig vid att ha barn? Att lära sig sitt barns signaler, vilket skrik som betyder blöjbyte, matning, trötthet osv? Får för mig ibland att vi börjar kunna tyda lillkillens signaler, men då får han för sig att byta stil helt.

I går betedde han sig mycket märkligt. Han åt fem minuter och sov 20-30 minuter. Sen åt han fem minuter och sov i 20-30 minuter. Hela dagen. Verkligen hela dagen. Vi fattade ingenting. Jag bävade inför natten, tänkte att det här kan inte sluta bra. Vid 00.30 var jag nära att ge upp. Som tur var har jag en underbar, fantastisk man som inte var i närheten av att ge upp. Han och Rio lämnade sovrummet och gjorde vad det nu är de gör för att Rio ska bli lugn, sen sov Rio fint i sin säng med bara två vändor med mat och blöjbyte under natten.

Och jag fattar ingenting. Mats gör nåt som får honom lugn och nöjd när jag inte lyckats hur jag än gör och det känns så bra! Jag är så full av respekt inför de kvinnor som är ensamstående med spädbarn (ja, barn överlag), hur orkar de?

För hur mycket man än älskar sitt barn, hur länge man än väntat och längtat så blir man trött. Obeskrivligt trött ibland. Och då är det löjligt skönt att vara två. Min Mats. Min Rio.