+9 dagar!

Nu sitter jag på sjukhusets café och väntar på att värkarna ska sätta i gång. Underlig känsla! I morse var vi ju in till förlossningen för tillväxtkontroll, och eftersom fostervattnet minskat så tyckte läkaren att förlossningen bör sättas i gång. Sagt och gjort, nu är det bara att vänta. Men en helt annan sorts väntan, nu vet vi att inom ett par dygn kommer vi att bli tre!

Det första jag hörde när vi visades in på förlossningsrummet var en bebis som skrek i rummet brevid. Den hade precis kommit till världen och det kändes som en underbar start för oss! Att direkt få höra att här, här där vi är, kommer det nya personer till världen, och alldeles snart kommer vår älskade, efterlängtade bebis till oss!
Nu är det inte långt kvar…

+8 dagar!

Var på förmiddagen hos barnmorskan för sista gången. Hon konstaterade att bebisen fortfarande är ruckbar och att den inte vänt huvudet åt sidan som den ska. Hon tror inte att den blir fixerad förrän värkarna sätter i gång. SF-måttet hade dessutom minskat, vilket kan bero på att bebisen ligger annorlunda mot förra gången eller att det var en annan barnmorska som mätte för en vecka sen. Men eftersom jag nu är i vecka 41+1 så tyckte hon att detta ska kollas upp, så i morgon bitti ska vi till förlossningen för CTG och ultraljud. Beroende på hur det går i morgon får vi en ny tid på förlossningen för igångsättning nästa vecka.

Känns lite... ja, jag vet inte, obehagligt, oroligt? Säkerligen är det inget konstigt att SF-måttet minskat men det hade ju varit skönare om allt var precis som det ska. Däremot rör den sig som vanligt, om inte mer, och hjärtljuden var helt normala så det känns ju skönt.

Skönt dessutom att de hade en tid i morgon bitti så att vi inte behövde vänta hela helgen.

Tack till er som kommenterar och uppmuntrar (särskilt Rebecka eftersom vår situation liknar er mer och mer!), känns skönt att ha lite stöd från folk omkring!

Den största dagen av alla.

I dag är det tänkt att Mats och jag, efter väldigt lång väntan och längtan ska få träffa vårt barn. Vårt barn som ligger i min mage, som rör sig och sparkar och ger sig till känna varje dag, som för att påminna oss om vad vi väntar på. Och trots detta är det så abstrakt, ska vi få barn? Kan det verkligen vara sant att ens högsta önskan kan gå i uppfyllelse?

För många är barn något man skaffar när man tycker att det passar in livet, eller något som råkar hända utan att det var meningen. Jag vill tro att de flesta barn är välkomna, planerade eller inte, men så ser ju världen inte ut.

För oss är det här inget som råkade hända eller som vi enkelt valde att skaffa. För oss är det här ett mirakel. Något obegripligt. Något som fört oss närmre varandra och fått oss att inse vad livet handlar om, egentligen.

Det finns väldigt många par därute som vet precis vad det här handlar om, som vet att det inte är så lätt. Men det finns ännu fler som inte förstår, som aldrig varit i den här situationen. Mina tankar går i dag till alla dom som är som oss, som längtar och väntar på sitt eget mirakel.

Gå gärna in på Mats blogg i dag och läs om en pappas tankar om att få barn.

Ananas i mängder!

Har precis satt i mig en hel färsk ananas. När vi var och handlade i går så tyckte jag att jag hade läst nånstans att det ska kunna sätta igång förlossningen, så vi gjorde slag i saken och köpte en.

Nu efter att jag ätit den (supergott) så letade jag lite på nätet och hittade en artikel om detta. Enligt den så finns det inga bevis för att det skulle snabba på förlossningen (vilket jag inte trott heller i och för sig), och för att det skulle kunna funka så bör man äta ca 7 stycken (!). Och det troligaste som händer är att man får diarré om man äter för mycket ananas...

Jaha. Antingen förlossning eller diarré, det är fortfarande bara att vänta...

9 dagar!

Vaknade i morse och hade ont i halsen och nu känns det som om en förkylning är på gång. Dålig timing.

Mats sitter här bredvid och läser "Att föda" av Gudrun Abascal för att förbereda sig ännu mer på vad som komma skall.

Tänk vilken skillnad det är mellan mig och Mats när det gäller att stödja varandra om vi mår dåligt eller har ont. Mats är en klippa, helt fantastisk när jag har ont. Jag vet att han alltid finns där, han tappar aldrig kontrollen och han får mig lugn. Jag däremot... Man kunde ju tro att eftersom jag är sjuksköterska så borde jag ha lite koll på hur man beter sig, men icke. Jag får panik!

1. Jag försöker först få honom att inse att han inte har så ont som han säger att han har (smart).

2. Sen blir jag arg på honom för att det inte går över (ännu smartare).

3. Till sist försöker jag tvinga honom till akuten (japp, sådärja).

Här vill jag påpeka att jag absolut inte är så här när jag är på jobbet! Då kan jag ta hand om ett lungödem eller hjärtinfarkt utan panik. Annars skulle jag nog inte jobba där jag gör...

Men det blir helt annorlunda när man ska ta hand om den man älskar... Här hemma har jag inga saker att göra kontroller med, ingen bra smärtlindring och ingen jour att ringa om jag blir osäker.

Vill inte ens tänka på hur jag kommer att bli om bebisen blir sjuk...

Men som tur är så är det Mats som ska stödja mig under förlossningen och inte tvärtom! Och som tur är har jag den mest fantastiska mannen i världen och är själv väldigt förberedd så jag känner mig inte särskilt orolig inför förlossningen. Den kan få sätta igång nu på en gång tycker jag!

Om det en dag inom en snart framtid inte dyker upp 1-2 inlägg om dagen här på bloggen så kan ni räkna med att vi är på förlossningen och föder barn!

10 dagar kvar...

...och vi bara väntar! Mycket underlig känsla att bara vänta och känna efter om det inte kan vara på gång. Fast bebisen kanske helt enkelt trivs så bra i magen att den vill stanna kvar ett tag till. Fast vi vill att den kommer ut nu, så fort som möjligt!

Börjar få riktigt ont av foglossning nu, inte vidare roligt. Fast ganska lyxigt att inte få så pass ont förrän nu i och för sig...

Enligt omröstningen är det 14 st som tror att det är en pojke som gömmer sig därinne och 8 st som tror på en flicka. Eftersom vi är helt inställda på att det är en pojke så blir det lite av en chock om det inte är det. Har aldrig varit så nyfiken i mitt liv tidigare!

Något har hänt!

Blev i dag så uttråkad att jag fick för mig att göra det alla säger att man ska göra när man är gravid - baka. Har bakat tre olika sorters småkakor, bara för att inse att jag har tappat greppet om köket helt.

- Chokladkakorna smakar torr kakao, oätbara således.
- Syltkakorna (som jag brukar lyckas med) fastnade i formarna och smulas sönder när man försöker få ur dom. Smakar inget vidare heller för den delen.
- Drömmarna har jag inte vågat prova än, men de ser fina ut. Tror jag sparar dem till Mats så får han bedöma.

Hmm... Något har skett som gör att laga mat eller bakning inte funkar längre, kan man skylla även sånt här på graviditeten? Troligen inte...

Nu står hoppet till kycklinglasagnen i kväll, smakar den illa så ger jag upp!

Fiskbullar med ketchup!

Började dagen med att åka och handla. Fyra nya oprövade maträtter står på menyn den här veckan, jag ska för första gången i mitt liv använda kronärtsskockshjärtan. Det kan bli nåt det!

Efter det har jag varit ute i Tuna Park och fikat, helt solo för andra gången i mitt liv. Första gången var förra veckan och det var inte så dumt, därav upprepningen i dag.

Nu väntar fiskbullar i hummersås till lunch. Brukar passa på att äta det när Mats jobbar eftersom han påstår att det luktar illa (vilket är helt fel). I hummersåsen brukar jag ha ketchup. Och det här förstår jag ju att många tycker verkar vidrigt. Det roliga är att det inte är en gravidgrej, att jag måste ha ketchup, utan jag har alltid ätit fiskbullar i hummersås med ketchup i. Det är mamma som lärt mig det, och det är skitgott. Om ni är lite modiga så provar ni! Kan bli en vändpunkt i era liv!

Alla hjärtans dag - eller en vanlig lördag.

Med 35 poäng vann lag Svensson enkelt i gårdagens På Spåret! Det ni Johanna och Emma, nu blev ni lite sugna på att titta och tävla själva kan jag tro!

Nätterna har blivit lite jobbigare ändå eftersom jag nu fått halsbränna och sura uppstötningar. Jag har tidigare inte ens fattat vad detta är, men nu vet jag. Och önskar att jag inte visste. Som tur är så är det bara ett par gånger under nätterna, men det är tillräckligt. Synnerligen vidrigt...

Fast eftersom jag haft en så bra och fin graviditet så kommer väl allt nu, och det kan jag stå ut med i 18 dagar till (du ser Karin, jag är fortfarande inte sjuk, bara lite gravid!).

Nu väntar vi på att Anders och Birgitta ska anlända.

Ballongface!

Glömde bort att berätta att när jag informerade barnmorskan om att jag har blivit svullen om händer och fötter så påpekade hon att jag även blivit svullen i ansiktet... Hon är tredje personen som påpekar det, men hittills har jag levt i förnekelse. Nu får jag väl lov att tro på det... Ballongface...

Farsartad natt...

Det funkar inte längre. Skilda sovrum är här, sju år in i förhållandet! Min snarkning når nya höjder och min älskade man fixar inte att sova i samma rum som mig. Så lösningen blev att jag sover i gästrummet (eftersom jag inte störs av trafiken utanför) och Mats i sovrummet.

Ca 04.30 i natt så vaknade vi samtidigt för toabesök. Vi kom då överens om att jag skulle komma in och sova resten av natten i sovrummet eftersom det inte känns helt normalt att sova åtskilda. I morse vaknade jag ändå ensam eftersom Mats efter fem minuter gått in i gästrummet och lagt sig. Så vi vaknade tvärtom mot var vi lagt oss...

Om drygt en timme ska vi träffa Sophie och käka lunch på Café Sylvia. Jag mår halvdant och vet inte om jag kan följa med, men jag får försöka rycka upp mig för det var ett tag sen och det är alltid så kul att träffas!

Tankar om föräldraskap!

Känner mig trött, tung och slutkörd. Och då har jag inte gjort något vettigt alls i dag. Sover dåligt om nätterna, går upp på toa minst en gång per natt, ont i lederna och blir ledsen ibland över ingenting särskilt. Att vara gravid i nionde månaden med en massa hormoner farande i kroppen kan vara en förklaring... Och att jag gått upp ca 14 kg i vikt kanske gör sitt till också...

Känner själv att jag är på väg att bli jobbigt gnällig över hur jag mår, men det ska ju vara tillåtet nu när det inte är långt kvar. Mats påstår att det inte är så farligt, men sen la han till att han går ju till jobbet på dagarna...

Känner mig inte särskilt orolig för förlossningen konstigt nog. På nåt sätt kommer ju barnet alltid ut. Det som känns mer och mer läskigt är det som kommer sen. När vi ska hem från BB och den lilla nya personen ska följa med oss. Vad gör man med en bebis? Förutom det självklara att ta hand om och älska bortom förstånd?

Tänk om jag blir en dålig mamma? Den tanken har jag aldrig tänkt tidigare, då har jag längtat så oerhört efter barn och fokus har legat på att bli gravid, och sen efter det på att vara gravid. Nu när det bara är 27 dagar kvar kommer de konstiga tankarna. För på ett sätt är jag inte orolig alls, Mats och jag har varit föräldrar i tanken i flera år. Men det är nu det gäller...

Börjar tänka på min egen uppväxt och tänker då på att jag inte kunde ha haft det bättre. Men det tänker man inte på när man är inne i det, när mamma och pappa bara är dumma i huvudet och inte fattar nånting. Fast nu förstår jag ju att det var ju dom som fattade allting och inte jag...

Att kunna bråka hur mycket som helst med sina föräldrar och fortfarande veta att de alltid finns där och att de älskar en och att de också vet att jag älskar dem. Hur ska jag lyckas med att bli förälder? Hur har de lyckats? Och det lite roliga i det här är ju att jag vet ju att jag inte kommer vilja ha för mycket råd heller, man vill ju lista ut det själv. Jag vill ju hitta mig själv i min roll som mamma.

Att bli och vara förälder är den största utmaningen i livet.

Plötsligt...

...blev det strömlöst i vissa delar av lägenheten. Det händer alltid vid de mest lämpliga tillfällen, som idag då jag precis skulle in i duschen. Det var bara att klä på sig och försöka lista ut vilken propp som gått. Lyckades inget vidare med det så nu väntar jag på att den person i hushållet som inte har gravidhjärna ska komma hem och rädda situationen.

Han får för övrigt inte sova så mycket på nätterna nu han heller. Jag vänder och vrider på mig på natten och har börjat snarka. Vilket jag först inte trodde ett ögonblick på, men numer vaknar jag av mig min egen snarkning... Inte så charmigt alls tyvärr. Men förhoppningsvis övergående.

Om tre timmar är det dags för föräldragrupp igen. Dagarna går fort, känns som som vi var där här om dagen.

Sen fotboll!

Har nu provat att koppla TENS på ryggen med hjälp av Mats. Kändes sjukt skönt, som massage ungefär. Tror att det kommer att funka bra när det är dags!

Sitter nu och håller Mats sällskap när han kollar på den inspelade matchen Manchester United mot West Bromwich. Skulle vilja skriva att jag kollar på matchen med honom, men det vore lögn. Nätar istället... Vi leder i alla fall med 1-0, så jag är lite med i alla fall. Gillar Vidic ganska mycket, trots att han ser ut som en hitman...

Lunch och TENS-provning.

Har i dag varit nere på stan och ätit lunch med Sandra på Akropolis. Har inte träffats på länge, så det var kul att höra vad som hänt sista tiden.

Efter det var jag ner på sjukhuset och träffade en sjukgymnast för att prova TENS. TENS betyder transkutan elektrisk nervstimulering och används som smärtstillande vid tex förvärkar och under förlossningen. Kändes ganska läskigt, jag och tre andra höggravida tjejer fick prova att fästa plattorna på armen och dra på lite ström. Vi var överens om att det kändes som om armen hade somnat. Vet inte om det var bra eller dåligt... I och för sig hade jag inte ont i armen så det säger väl inte så mycket... Värt att prova i alla fall.

Nu börjar snart nedräkningen till helgen då mina fina vänner kommer. Emma har förvarnat att hon nog kommer att vara bakfull när hon kommer, ingen ordning på dagens ungdom...

Fast innan dess är veckan fullbokad, föräldragrupp i morgon, lunch med Christina på torsdag och fika på jobbet på fredag, och se där, sen är det lördag!

Hela havet stormar!

När magen böljar fram och tillbaka känns det som om bebisen leker hela havet stormar med sig själv där inne. Mycket underlig känsla att det finns en liten person som vänder och vrider på sig i magen.

Ibland när den sträcker ut ett ben eller arm så ser det utifrån ut som om det är en liten alien som vill ta sig ut genom magen... Vilket är läskigt så klart, det förstår alla som sett Alien-filmerna, men ändå oerhört mysigt!

Jag har haft sån tur i min graviditet (det var i och för sig på tiden att vi fick lite tur) att jag har fått må så bra hela tiden. Inget illamående, ingen direkt foglossning eller annan smärta, inget sug efter någonting särskilt - jag har helt enkelt mått bra och jag älskar verkligen att vara gravid!

På grund av det så är det lite kluvna känslor inför förlossningen. Jag är inte riktigt redo att släppa den här lilla ifrån mig än. Nog för att den kommer att vara hos oss dygnet runt i fortsättningen också, men inte lika skyddad som nu, och inte lika nära. För Mats är det naturligtvis annorlunda, han längtar så efter den dag han får träffa vårt lilla mirakel på riktigt, men jag bär det ju med mig jämt nu, känner minsta lilla rörelse, och som sagt är jag inte redo att vara utan det än...

Tur att det är fem veckor kvar!

Drömmar.

I natt är det tredje gången jag drömmer att bebisen måste förlösas med kejsarsnitt eftersom den inte vänt sig rätt. Och skulle det bli så så är det ju egentligen inte hela världen, det blir lite tidigare än mars bara. Men på jag skulle känna mig lurad på något sätt. Här har jag kommit över min förlossningsrädsla, läst på som en galning om förlossningar, smärtlindring, komplikationer etc, och så kanske jag inte ens får chansen! Det viktigaste är ju att bebisen kommer ut frisk och pigg så klart och då spelar det ju ingen roll hur det går till egentligen... Sen är det nog till stor del ovissheten som är det jobbigaste, att inte veta NU om den vänder på sig i tid. Och det sjukaste av allt är ju att bebisar ofta inte har vänt sig rätt förrän vecka 36, och då har den två veckor på sig... Så min oro är helt i onödan än så länge. Men det hjälper ju inte mig...

Något särskilt på gång!

Babyproffsen ringde nyss, barnvagnen har kommit och planen är att hämta den i eftermiddag!

Skötbordsbygge!

Inför Maria och Julians ankomst på måndag så byggdes det skötbord i det Svenssonska hemmet idag. Vi lyckades bli förbannade tre gånger tror jag. Först över att instruktionen var otroligt korkad med bilder som var obegripliga. Sen för att sidohyllan inte går att hänga dit. Och sist men inte minst så passade inte skötbädden eftersom den är för stor för själva bordet. Jag ringde till Babyproffsen och de ska beställa en ny. Som ska komma innan vi får barn lovade hon som svarade. Hur nu hon kan veta det, jag kanske föder för tidigt...

Senare idag ska vi ner på stan och sen är det fotboll som gäller enligt mannen i huset.

Klädtvätt!

Håller på att tvätta små kläder för fullt. De är så små så man blir lätt panikslagen över att man ska ta hand om en så liten person om knappt sju veckor... Monterade ihop en babysitter igår så att Julian ska kunna ha något att sitta i på måndag när han och hans mamma kommer till the big city of Eskilstuna. Ska bli så mysigt!

Snart blir det lunch och sen promenad i solen!