Sen vi fick barn har jag funderat en hel del över det här med föräldraskap. Under åren har jag bråkat med min mamma en hel del. Mest när jag var tonåring, men vi fortsätter även nu att bråka. Skillnaden är väl att då handlade det om utetider, fester och liknande. Nu handlar det nästan alltid om samma sak, att hon vill hjälpa mig på alla sätt hon kan medan jag vill klara mig själv. Vilket är underligt, för som hon säger - hon vet att jag klarar mig, men hon är ändå min mamma och det är sånt mammor gör. Och det har hon ju så rätt i, det är sånt mammor gör - oroar sig för sina barn och önskar att dom ska ha det så bra det bara går. Och varför jag fortfarande, 28 år gammal, måste bevisa för henne att jag klarar mig själv är en gåta...
Något som mamma och pappa alltid sagt är att vad jag än gör, hur dumt det än är, så kommer de alltid att älska mig och ställa upp för mig, för det är det föräldrar är till för.
Och det är först nu jag förstår vad dom menar. Just nu behöver Rio oss mer än någonsin, han skulle inte klara sig länge i världen utan oss, och det kommer att dröja många år innan han inte behöver oss längre. Men den dagen, vilken ångest! Den dagen han säger att han inte har tid med oss, att han hellre vill göra andra saker än att träffa oss...
Kan man inte få stanna livet en stund?
Den dagen är fruktansvärd. tyvärr visar dem det i perioder på olika sätt. Kan själv, börjas det med, sedan blir det på andra sätt. Fast dem kommer ju alltid att älska en för att man finns där.(vill jag tro) Kram på dig, saknar dig på jobbet, Kairn
SvaraRadera