Om sorg, saknad och livet som fortsätter trots allt.

Torsdagen den 25 november dog min mamma. Fem veckor innan det fick hon och vi andra i familjen veta att hon hade cancer.

Fem veckor fick vi på oss att hantera detta, och gå från chock till accepterande och slutligen en oändlig sorg.

Fem veckor är ingenting, och samtidigt en evighet. Vi hade förmånen att få komma varandra ännu närmare i familjen, att älska och ta hand om varandra, att finnas där, skratta, gråta, prata, stötta och hålla om varandra.

Och den som var starkast i det hela var mamma. Hon var en realist min mamma. Hon såg praktiskt på saker och ting. Hon gick igenom praktiska ting med oss medan hon levde, för hon visste hur tungt det skulle bli när hon var borta.

Hon tyckte själv att det fanns fördelar med att veta att hon snart skulle skulle dö. Hon hann få en massa blommor och brev från familj, släkt, vänner och bekanta. Hon hann få känna att hon var älskad och uppskattad medan hon var livet, och det uppskattade hon mycket.

Hon valde att dö hemma, med familjen runt omkring sig, en älskad make, barn, svärson, svärdotter och barnbarn.

Min mamma och pappa var gifta i 34 år, och hon ansåg att det var få förunnat att få leva så länge med den man hon älskade och såg som sin allra bästa vän. Att få se sina båda barn växa upp, skaffa sig utbildning och jobb, gifta sig och skaffa barn.

Familjen och vännerna var det viktigaste i livet för mamma och hon har i alla år tagit hand om oss alla.

Min mamma är oändligt älskad och saknad, och hennes önskan var att vårt liv ska fortsätta på bästa sätt. Men hur går det till? Utan mamma?

Min man har skrivit en fin text om svärmor, den finns att läsa här.

Välkommen Elise!

Och så kom hon då äntligen, den sista av alla fem barn jag väntat på under året!

Elise föddes den 26:e augusti kl 20.12 och mamma Christina och pappa Morgan har äntligen fått träffa sin lilla guldklimp! En otroligt söt tjej har kommit till världen och Rio har redan döpt henne till Nisse. Vilket tydligen är lättare att säga än Elise.

Stort grattis till Christina och Morgan, och det är bara att säga till när ni behöver barnvakt, vi har ju en del att betala igen...

Bilder på Elise hittar ni här!

Det är så mycket som händer bara man råkar blinka.

I går kom då äntligen tvillingarna Jonsson. Två små pojkar såg dagens ljus på eftermiddagen och två vänner blev på ett ögonblick så mycket rikare i livet!

I dag kom vårt hus på plats och vi fick gå in och titta hur det ser ut inuti, mycket märklig känsla. Ungefär som om man är ute på studiebesök, det är svårt att förstå att det faktiskt är vi som ska bo där.

Följetongen kring slänten/ravinen/muren börjar komma till ett slut. Senaste budet är att vi gräver igen skiten och flyttar uppfarten och carporten till andra sidan huset så blir alla nöjda och glada.

Förutom allt som är kvar när det gäller inflytt i huset så väntar vi bara på att Christinas och Morgans lilla tjej ska ta och bestämma sig för att komma ut. Beräknad födsel i dag så vi håller tummarna!

Vart tog tiden vägen?

Det bli inga bilder, i alla fall inte nu. Att blogga ligger tyvärr ganska långt ner på listan av saker som måste göras för tillfället. Och jag fattar inte vart sommaren och ledigheten tagit vägen. På tisdag börjar jobba igen efter åtta veckors frånvaro...

Under dom här åtta veckorna har vi umgåtts med vänner, läst tusentals böcker om och om igen för vår vetgirige lille son, sått gräs på tomten, köpt bil, krockat med den gamla bilen, träffat familj och släkt, gått på begravning, välkomnat nya personer till världen, ringt till gud och alla människor angående träd, murar, geotekniska undersökningar, hus, grus och så vidare i all oändlighet.

Men mest har vi tittat på när vår son håller på att lära sig prata. Och det går vansinnigt fort. Han upprepar ord som om han aldrig gjort annat, men favoritorden är "bubbla", "pump", "Bella", "Walle", "Gabbe" och "dumper". Och mamma och pappa såklart.

På torsdag kommer huset, kan som sagt inte förstå vart tiden tog vägen...

Tio dagar, långa som tio år.

Det har tyvärr inte funnits så mycket tid till att blogga på sista tiden som ni märkt. Men för att sammanfatta de tio senaste dagarna:

1. Rio hade skyhög feber i fyra dagar. För att komplettera det så ramlade han ner för en trappa och landade på ett betonggolv och blödde i munnen. Sen fick han svamp på tungan och kunde därför inte äta på tre dagar. Nu mår han dock bra och är lyckligare än någonsin.

2. Eftersom vi inte fått någon dagisplats till Rio än så ringde jag barnomsorgsenheten som informerade mig om att alla barn i Eskilstuna fått en plats. Utom Rio. För där hade det blivit fel någonstans. Sådärja.

3. För att göra allt bättre så strulade det med trädfällning på tomten, det kan ni läsa om här.

4. Sen har vi varit i Uppsala och hälsat på Johanna, Peter och lilla 4-veckors Tilda som är alldeles, alldeles underbar! Jag skulle kunna äta upp henne om jag bara fick för hennes mamma och pappa, men dom ställde sig tveksamma till det förslaget.

5. Lunchat tillsammans med Christina, hennes bebis i magen, Ida och hennes bebis utanför magen. Fina vänner!

6. Vi har krockat med bilen då en annan förare glömde av högerregeln och inte kunde hålla i sär gasen och bromsen, vilket resulterade i tre halvchockade Svenssons och en paj bil.

7. Vi har varit i Parken Zoo med Gunhamres och Birgerssons. Vilket innebär sex vuxna och fyra barn av vilket tre barn alltid är på väg åt olika håll. Det är bara lilla Bella som håller sig på mattan. Rio älskade uppståndelsen så mycket att han sov till 07.25 av ren utmattning.

Så. Det var dom tio dagarna. Bilder för att bevisa en del av detta följer förhoppningsvis snart, inte i dag dock.

Familjen.

Poolbad.

Filip gillar havrefras.

Och att vara i centrum.

Nästan hela familjen samlad.

Begravning.

I morgon begravs min farfar. Mats och Rio följer inte med eftersom Rio har hög feber som dessutom inte blir ett dugg bättre av värmen.

Att gå på begravning är väl ingens starka sida och det är definitivt inte min. Det kommer säkerligen att bli en fin och varm gudstjänst, men döden blir så tydlig då. Att han är borta. Jag har fortfarande svårt att förstå det. Min farfar.