Om sorg, saknad och livet som fortsätter trots allt.

Torsdagen den 25 november dog min mamma. Fem veckor innan det fick hon och vi andra i familjen veta att hon hade cancer.

Fem veckor fick vi på oss att hantera detta, och gå från chock till accepterande och slutligen en oändlig sorg.

Fem veckor är ingenting, och samtidigt en evighet. Vi hade förmånen att få komma varandra ännu närmare i familjen, att älska och ta hand om varandra, att finnas där, skratta, gråta, prata, stötta och hålla om varandra.

Och den som var starkast i det hela var mamma. Hon var en realist min mamma. Hon såg praktiskt på saker och ting. Hon gick igenom praktiska ting med oss medan hon levde, för hon visste hur tungt det skulle bli när hon var borta.

Hon tyckte själv att det fanns fördelar med att veta att hon snart skulle skulle dö. Hon hann få en massa blommor och brev från familj, släkt, vänner och bekanta. Hon hann få känna att hon var älskad och uppskattad medan hon var livet, och det uppskattade hon mycket.

Hon valde att dö hemma, med familjen runt omkring sig, en älskad make, barn, svärson, svärdotter och barnbarn.

Min mamma och pappa var gifta i 34 år, och hon ansåg att det var få förunnat att få leva så länge med den man hon älskade och såg som sin allra bästa vän. Att få se sina båda barn växa upp, skaffa sig utbildning och jobb, gifta sig och skaffa barn.

Familjen och vännerna var det viktigaste i livet för mamma och hon har i alla år tagit hand om oss alla.

Min mamma är oändligt älskad och saknad, och hennes önskan var att vårt liv ska fortsätta på bästa sätt. Men hur går det till? Utan mamma?

Min man har skrivit en fin text om svärmor, den finns att läsa här.